F*cking j*vla 2008
Ibland blir jag förvirrad. Eller nej, det var fel. För det mesta är jag förvirrad men vissa stunder mer än andra. Som idag tex. Jag skyller dock allt på att det är sista dagen på det här året. I morgon kommer jag säkert inte vara lika förvirrad. Men det finns någon i mitt liv som förvirrar mig. Det är som att denna person hm.. hur ska men förklara det här utan att virra till det allt för mycket. Men kanske såhär:
"Hej Karin! Vad kul att se dig!" - *Poff* borta.
Nu handlar det ju egentligen om något helt annat eftersom vi fortfarande har fullt fungerande konversationer med varandra. (Om 2-ords-konversationer räknas). Men så förvirrad är jag iaf. Mycket irriterande. Hoppas att det löser sig.
Meh, jag har ju inte direkt gjort nått fel. Eller, jag vet att jag inte gjort nått fel. Tror jag. Skulle kunna vara en sak då, men det gjorde jag ju av så mycket osjälviskhet så jag nästan spricker. Det var inget jag gjorde, det var nått jag sa förresten. Totalt osjälviskt. Snarare ett fripass till världen även om jag skulle såras på vägen. Äsch, det här blir ju bara med och mer förvirrande. Jag ska nog aldrig mer ... med någon. Ställer ju bara till med jobbiga situationer tydligen.
Meeeen, snart är det 2009 vilket gör att man kan glömma allt som vart detta j*vla 2008 som jag avskyr. Måste vart ett av de värsta åren i mitt liv. Hoppas inte det blir värre än såhär någonsin. En liten kort sammanfattning kanske?
*Nyår började som skit, fick panik i Varberg och skulle gå till Halmstad mitt i natten, dock blev jag hindrar och stod och frös i en busskur i 2 timmar för att sedan komma hem med förfrusna fingrar och tår.
*Fick reda på att min bivande sambo (2 veckor innan inflytten) vart otrogen mot mig med någon, som han så fint kallade de, "jävla cpstörd idiot."
*Polisen kom en kväll och det blev en anmälan för misshandel mot min sambo. (Kan inte skylla hela den grejen på honom, jag var inte så snäll heller, men snällare än honom iaf.)
*Mina två underbara vänner, Pierre och Mickan kom ner och hämtade mig ca 2 mån efter att jag flyttat till Halmstad. Sen hade jag ingen mer sambo. Tills den dagen jag upptäckte att det inte var min hjärna utan min brist på hjärnceller som bestämde över mitt liv och jag flyttade tillbaks till honom.
Vilket slutade med att min syster och hennes kille kom ner och hämtade mig i halmstad, mitt i natten. Tur att man har så stört underbara vänner.
*På midsommar, när jag bodde i Norrköping igen, hade min exsambo lovat att komma upp till mig och fira midsommar med mig. Vilket jag såg fram mot massa. (bristen på hjärnceller talade igen)
Mamma ringer, helvetet på jorden bryter ut i mitt lilla störda liv då jag får reda på att vi har massa problem inom familjen. Jag gråter. Hela dagen. Exsambon ringer och berättar att han "inte gick på bussen" och nu var det så synd om honom för han hade ingenting att göra på midsommar för alla hans vänner var bortresta.
Vilket senare visar sig vara en stor fet lögn, han ville bara träffa sitt ex och hade inte ens bokat någon bussbiljett från första början till norrköping. Paaaah!! Hur dum i huvet får man vara?
*Kommer in på floristuntbildningen i Norrköping, ångrar mig 2 veckor innan jag ska börja och bestämmer mig för att åka till Norge med syrran istället. Jag, syrran och abbe flyttar in på en kamping i norge (vilket var hysteriskt kul). Sen slutar det med att vi flyttar in hos min exsambo, hans bror och broderns tjej när kampingen stänger för säsongen.
*Min nya exsambo tar stryptag på mig i badrummet av ilska och tjejen som sitter brevid på golvet säger "Jag lägger mig inte i det där, det får ni klara upp själva". Tack för det stödet liksom, jag är tydligen inte ensam om att tänka med bristen på hjärnceller.
*Sen efter mycket tårar och ett krossat hjärta lyckas jag komma över honom och får upp ögonen för en ny gammal kärlek. Vilket slutat i ... och ett lite kantstött hjärta. Inget som känns så mycket tack och lov.
*På julafton kom farmor, vilket jag verkade vara den enda som uppskattade lite. Pappa var inte speciellt glad, vilket kanske inte är så konstigt när hon ändå aldrig brytt sig.
(Det här var bara några av de saker som hände mig det här året, men skulle jag berätta om alla gånger jag gråtit eller fått lust att somna och inte vakna mer skulle jag få ont i fingrarna. Sen har det ju självkart hänt massa bra saker med=))
Men nu är snart det här hemska åter över och jag ska börja om!
xxxxx
"Hej Karin! Vad kul att se dig!" - *Poff* borta.
Nu handlar det ju egentligen om något helt annat eftersom vi fortfarande har fullt fungerande konversationer med varandra. (Om 2-ords-konversationer räknas). Men så förvirrad är jag iaf. Mycket irriterande. Hoppas att det löser sig.
Meh, jag har ju inte direkt gjort nått fel. Eller, jag vet att jag inte gjort nått fel. Tror jag. Skulle kunna vara en sak då, men det gjorde jag ju av så mycket osjälviskhet så jag nästan spricker. Det var inget jag gjorde, det var nått jag sa förresten. Totalt osjälviskt. Snarare ett fripass till världen även om jag skulle såras på vägen. Äsch, det här blir ju bara med och mer förvirrande. Jag ska nog aldrig mer ... med någon. Ställer ju bara till med jobbiga situationer tydligen.
Meeeen, snart är det 2009 vilket gör att man kan glömma allt som vart detta j*vla 2008 som jag avskyr. Måste vart ett av de värsta åren i mitt liv. Hoppas inte det blir värre än såhär någonsin. En liten kort sammanfattning kanske?
*Nyår började som skit, fick panik i Varberg och skulle gå till Halmstad mitt i natten, dock blev jag hindrar och stod och frös i en busskur i 2 timmar för att sedan komma hem med förfrusna fingrar och tår.
*Fick reda på att min bivande sambo (2 veckor innan inflytten) vart otrogen mot mig med någon, som han så fint kallade de, "jävla cpstörd idiot."
*Polisen kom en kväll och det blev en anmälan för misshandel mot min sambo. (Kan inte skylla hela den grejen på honom, jag var inte så snäll heller, men snällare än honom iaf.)
*Mina två underbara vänner, Pierre och Mickan kom ner och hämtade mig ca 2 mån efter att jag flyttat till Halmstad. Sen hade jag ingen mer sambo. Tills den dagen jag upptäckte att det inte var min hjärna utan min brist på hjärnceller som bestämde över mitt liv och jag flyttade tillbaks till honom.
Vilket slutade med att min syster och hennes kille kom ner och hämtade mig i halmstad, mitt i natten. Tur att man har så stört underbara vänner.
*På midsommar, när jag bodde i Norrköping igen, hade min exsambo lovat att komma upp till mig och fira midsommar med mig. Vilket jag såg fram mot massa. (bristen på hjärnceller talade igen)
Mamma ringer, helvetet på jorden bryter ut i mitt lilla störda liv då jag får reda på att vi har massa problem inom familjen. Jag gråter. Hela dagen. Exsambon ringer och berättar att han "inte gick på bussen" och nu var det så synd om honom för han hade ingenting att göra på midsommar för alla hans vänner var bortresta.
Vilket senare visar sig vara en stor fet lögn, han ville bara träffa sitt ex och hade inte ens bokat någon bussbiljett från första början till norrköping. Paaaah!! Hur dum i huvet får man vara?
*Kommer in på floristuntbildningen i Norrköping, ångrar mig 2 veckor innan jag ska börja och bestämmer mig för att åka till Norge med syrran istället. Jag, syrran och abbe flyttar in på en kamping i norge (vilket var hysteriskt kul). Sen slutar det med att vi flyttar in hos min exsambo, hans bror och broderns tjej när kampingen stänger för säsongen.
*Min nya exsambo tar stryptag på mig i badrummet av ilska och tjejen som sitter brevid på golvet säger "Jag lägger mig inte i det där, det får ni klara upp själva". Tack för det stödet liksom, jag är tydligen inte ensam om att tänka med bristen på hjärnceller.
*Sen efter mycket tårar och ett krossat hjärta lyckas jag komma över honom och får upp ögonen för en ny gammal kärlek. Vilket slutat i ... och ett lite kantstött hjärta. Inget som känns så mycket tack och lov.
*På julafton kom farmor, vilket jag verkade vara den enda som uppskattade lite. Pappa var inte speciellt glad, vilket kanske inte är så konstigt när hon ändå aldrig brytt sig.
(Det här var bara några av de saker som hände mig det här året, men skulle jag berätta om alla gånger jag gråtit eller fått lust att somna och inte vakna mer skulle jag få ont i fingrarna. Sen har det ju självkart hänt massa bra saker med=))
Men nu är snart det här hemska åter över och jag ska börja om!
xxxxx
Kommentarer
Trackback
