Är min hjärna i ett skitigt litet hål?
Ibland undrar jag om jag råkat tappa min hjärna någonstans i nått skitigt litet hål. För vissa stunder känns det som att jag vaknar upp. Det känns som att jag helt plötsligt ser världen lite ljusare och lite gladare. Jag förstår inte varför jag tycker att jag har sånna problem ibland och tänker att allt kommer lösa sig. Sen smäller det till och allt åker tillbaks till det vanliga. Varför är set så mycke skit överallt? Hur ska jag få tag på ett jobb? Varför känner jag mig så ensam? Osv.
Jag undrar förresten om det är så att jag tappat hjärnan när jag tänker bra saker eller dåliga saker. Närsta gång ska jag fråga hjärnan om den är där och se vad den svarar! Då måste jag ju få reda på om den övergivit mig för ett skitigt hål när jag är ledsen eller glad. Om det är så att den överger mig när jag är glad, då tycker jag att den lika gärna kan stanna i sitt skitiga hål och inte komma tillbaks förens den blivit snäll igen.
Just nu känner jag mig helt neutral. Jag har inga känslor. Jag är inte glad, inte ledsen inte trött inte pigg jag är inget. Det är lite kul tycker jag. Fast jag känner inte att det är kul för jag känner inget. Jag bara tycker att det är lite kul.
I helgen hade jag jättekul. Puppy och Karin var här och hälsade på. Vi drack öl och shottade och åt pizza.
Men när Puppy och Karin skulle åka hem då vet jag att min hjärna inte var med mig. Vi fick springa till tåget för att de skulle hinna med. (Jag trodde att jag skulle få en hjärtattack och dö av bakfylle-överansträgning.) Men vi hann till tåget iaf. Så jag, Abbe och Hanna går hemmåt. Vi tänkte att vi skulle köpa godis på vägen hem. Eller Hanna tänkte det iaf. Så när vi går där och andas ut och småpratar om helgen kommer jag på, VARFÖR TOG VI INTE BILEN?. Varför tog vi inte bilen? Åhhhh. Abbe hade tillomed dunkat lite på bilrutan när vi gick förbi den på väg till tåget!! Min hjärna hade under den tiden krypit ner och gömt sig under min säng för att slippa se alla tomma ölburkar.
Ibland undrar jag varför den ens envisas med att följa efter mig. När jag väl behöver den är den ju ändå inte där och ställer upp. Dumma dumma hjärna.
Jag undrar förresten om det är så att jag tappat hjärnan när jag tänker bra saker eller dåliga saker. Närsta gång ska jag fråga hjärnan om den är där och se vad den svarar! Då måste jag ju få reda på om den övergivit mig för ett skitigt hål när jag är ledsen eller glad. Om det är så att den överger mig när jag är glad, då tycker jag att den lika gärna kan stanna i sitt skitiga hål och inte komma tillbaks förens den blivit snäll igen.
Just nu känner jag mig helt neutral. Jag har inga känslor. Jag är inte glad, inte ledsen inte trött inte pigg jag är inget. Det är lite kul tycker jag. Fast jag känner inte att det är kul för jag känner inget. Jag bara tycker att det är lite kul.
I helgen hade jag jättekul. Puppy och Karin var här och hälsade på. Vi drack öl och shottade och åt pizza.
Men när Puppy och Karin skulle åka hem då vet jag att min hjärna inte var med mig. Vi fick springa till tåget för att de skulle hinna med. (Jag trodde att jag skulle få en hjärtattack och dö av bakfylle-överansträgning.) Men vi hann till tåget iaf. Så jag, Abbe och Hanna går hemmåt. Vi tänkte att vi skulle köpa godis på vägen hem. Eller Hanna tänkte det iaf. Så när vi går där och andas ut och småpratar om helgen kommer jag på, VARFÖR TOG VI INTE BILEN?. Varför tog vi inte bilen? Åhhhh. Abbe hade tillomed dunkat lite på bilrutan när vi gick förbi den på väg till tåget!! Min hjärna hade under den tiden krypit ner och gömt sig under min säng för att slippa se alla tomma ölburkar.
Ibland undrar jag varför den ens envisas med att följa efter mig. När jag väl behöver den är den ju ändå inte där och ställer upp. Dumma dumma hjärna.
Kommentarer
Trackback
